Jag har nämnt tidigare att jag åkte till Saxnäs en helg. På vägen ned delade jag bil med likasinnade och tog omvägar förbi öde gårdar i västerbottens inland.
Alla hus var inte öde, en del av dem fastnade i kameralinsen bara för att de var så vackra.
Varje gång jag ser öde gårdar så vill jag bara rädda dem. Ryser vid tanken av hur många generationers slit som vi bara låter gå till spillo när vi lämnar gårdar till dess öde.