Kategori: Vardag & Allmänt

Under 2019 var jag sjukskriven en period med fruktansvärd huvudvärk. Läkaren kunde inte inte hitta något fel på mig och inte heller hälsocentralens sjukgymnast. Det var inte förrän jag gick till en annan sjukgymnast som jag äntligen fick veta orsaken till min huvudvärk. En svag nacke, svaga skuldror och en väldigt svag rygg skulle få sig rehab. Gick hos sjukgymnasten i nästan ett halvår och gjorde mina övningar flitigt. Under hösten såg allt bra ut och jag kunde avsluta sjukgymnastbesöken med löfte om att jag skulle fortsätta göra övningar regelbundet.

Tror ni att jag har gjort mina övningar efter den där sista gången hos sjukgymnasten? Nä, precis. Inte en enda gång. Tror ni att jag är tillbaka på ruta ett snart? Jo, det tror jag med! Som tur är har jag nu verktygen för att ta mig uppåt igen. Det är bara disciplinen som behöver slipas. Drömmålet är att kunna börja löpträna när barmarkssäsongen är här.

I flera år har jag längtat efter att vara ”en sån som springer”, jag har varit ganska nära att vara där ett par gånger men något obetydligt kom i vägen och disciplinen försvann.

Till nyår satte jag mitt mål om en rörligare vardag och regler för hur jag ska nå dit. Jag börjar med promenader, ska försöka få det till en vardagsrutin som tillslut blir så självklar att den inte känns jobbig. Och så mutar jag mig själv så klart med olika materiella belöningar efter varje avklarat mål!

Mål ett var att promenera totalt 5 km per dag under hela januari. Jag använder aktivitetsklockan som facit och den räknar total rörelse per dag. Ett lågt satt mål som ändå ”tvingar” mig ut för en kortare promenad de flesta dagarna. Och jag klarade mitt mål! I snitt promenerade jag 5,9 kilometer per dag under januari, siffran för månaden innan var 3,1.

Nästa mål är att under februari promenera minst 5 km per dag + att jag ska köra mina rehabövningar minst 3 ggr/vecka. Promenaderna känns inte längre som ett problem men de där rehabövningarna har jag lite svårt för att få till än så länge.

Målet för mars är inte satt ännu. Vi får se hur känslan är när jag kommer dit. Jag klurar just nu på vad mutan för februari ska bli. Mutan för januari var ett par dubbade promenad-/löparskor som jag hoppas snart står på min skohylla. Jag hade behövt dessa under alla halkiga promenader i januari…

Tjolahoppsan så klev vi in i ett nytt årtionde och allt. Skönt att lämna ett halvdassigt år bakom sig och kliva in i 2020. Jag har såklart stora planer för det nya året som redan är tjugofem dagar gammalt.

Jag planerar för att det nya året ska innehålla mindre magkatarr, färre sjukdagar och mer energi. Det är i år som jag inte bara skriver att-göra-listor utan även lyckas bocka av punkterna på dem. Genom att skifta fokus från drömma och planera till att lösa och genomföra! (haha, vi får väl se hur det går med det…)

Jag kommer givetivs fortsätta drömma och planera en hel del om jag känner mig själv rätt men det är just det är genomförandet som det ska bli bättring på. Jag har tjuvstartat lite, men mer om det tar vi någon annan gång!

Vi har klivit in i november och jag sitter här med precis samma känsla som för ett år sedan. November känns mörk lång och tung. Jag har min tröttaste period på hela året och jag vill mest bara sova hela tiden.

Vi piggar upp månaden med kaffe i skogen om helgerna och jag försöker fånga lite dagsljus när det går om veckorna. En ljusglimt dock är att vi har fått snö, precis som i fjol, men den här gången har den inte töat bort. Och kylan verkar hålla i sig så vi får förhoppningsvis behålla det vita täcket.

Den här tiden på året är jag också full av idéer och är inspirerad att testa och göra en massa olika saker. Men tröttheten lamslår mig en aning och jag orkar inte ta mig för att göra något. Som tur är vet jag av tidigare erfarenhet att det är en övergående period och att jag faktiskt kan göra något åt det.

Well, nu har jag ju fått gnälla av mig en stund så nu kan jag ju återgå till att slappa under filten i soffan resten av kvällen! ;) På återhörande!

De första snöflingorna föll hos oss här om dagen. Än är hösten kvar men vintern smyger närmare för var dag.

Jag har sedan sensommaren (eller ja, egentligen redan under sommaren) samlat svamp, bär och andra ätbara växter. Mer än förra året men ändå känner jag mig inte riktigt klar. Än går det att plocka trattkantareller och tranbär vill jag också hinna med.

Jag har vintrat trädgården som givit mig större skörd än vad jag hade kunnat be om med tanke på hur lite kärlek mina odlingar fått det här året. Förbereder trädgården för en ny säsong och hoppas att jag kan ge den mer tid nästa år igen.

När höstmörkret smyger på så blir tiden utomhus mindre, jag får också större lust att blogga igen. Samma visa varje år, vi får väl se hur det blir med det den här gången!

Det känns som att vi håller på att lämna vårvintern bakom oss och våren står för dörren. Snön smälter som smör i solsken och kvällarna är ljusa.

I morse hörde jag ett välbekant ljud som fick hjärtat att slå glädjevolter. Storspovens drillande är ett säkert tecken på att våren är här!

Jag ser framemot allt som komma skall. Knoppar på träden, porlande bäckar och grodägg i varje vattenhål.

Det har varit en lång, mörk och kall vinter men det känns som att det äntligen finns hopp om liv!

Jag hoppas att februari ska bjuda på mildare temperaturer och solsken på kinden. Jag behöver komma ut och få andas den friska luften djupt ned i lungorna!

Under de senaste två månaderna har olika sorters förkylningar avlöst varandra känns det som. Jag hoppas att det enda som behövs för att ändra på det är lite tid utomhus…

Allis har hunnit bli 6 månader och kylan och mörkret verkar inte beröra henne alls. Hon kan skutta runt på gården hur länge som helst trots att temperaturen kryper ned mot minus trettio grader. Igår besökte vi veterinären för att plocka ut en liten pinne som fastnat i hennes gom. Läskigt men allt gick bra till slut! :)

Den här morgonen vaknar vi till tredje advent. Minusgraderna som under natten gick ändå ned till tjugosju har sakta börjat stiga. Den vilda valpen som fick ligga inne mesta delen av gårdagen har energi ändå ut i svanstippen. Hon hoppar glatt upp i sängen och väcker husse redan innan klockan fem på morgonen. Älskar att hon varje morgon väcker husse fastän det oftast är jag som kliver upp och släpper ut henne.

En vecka som har varit kantad av förkylning och feber är snart till ända. Och till skillnad från den vilda valpen så behöver jag verkligen fylla på med energi. Jag behöver dagsljus och friskluft. Och kanske en pepparkaka eller två.

Så när mörkret har lättat och kvicksilvret klättrat upp några grader blir det några timmar utomhus idag. På vilket sätt har jag inte beslutat ännu. Är lite sugen att ta turskidorna ut till träsket eller kanske fylla ryggsäcken med ved och traska till ett vindskydd för att koka kaffe? Det spelar egentligen mindre roll vad det blir, huvudsaken är att komma ut och fylla på med energi för att orka genom nästa veckas arbete!

Igår vid halv tio på kvällen blev det plötsligt kolsvart i huset. Strömmen gick. Inte så oväntat då vi hört att flera andra byar varit strömlösa tidigare under dagen. Inte heller helt oväntat på grund av den tunga snön som just nu tynger ned alla trädens grenar.

Efter att vi försökt komma ihåg vilka lampor som var igång när strömmen gick, och slagit av dem, så gick vi och la oss. Jag somnade som vanligt rätt så omgående men jag har hört att strömmen har kommit och gått under natten. Micron piper nämligen varje gång.

Vaknade i alla fall vid halv sex och då var strömmen fortfarande borta. Det hade börjat kyla av inomhus och jag drog täcket högre upp för att försöka somna om. Ingen idé att försöka somna, jag var redan vaken och skulle aldrig ha kunnat somna om. Så jag kröp ut ur täcket och drog på mig kläder.

Precis när jag tänt de sista stearinljusen och börjat fundera på hur mycket gas jag har kvar till stormköket så kommer strömmen tillbaka. Micron piper, kylskåpet går igång och husets fläktsystem börjar brumma.

Jag släcker de lampor som aldrig blev släckta igår kväll och låter stearinljusen fortsätta brinna. Passar på att ladda mobil och powerbank. Risken finns ju att strömmen inte blir så långvarig. Slår igång kaffebryggaren och tänker på hur beroende vi verkligen är av den där strömmen och att man aldrig är förberedd när den plötsligt försvinner.

November är den månad på året som jag gillar allra minst har jag insett. Det är mitt emellan höst och vinter. Den snö som kommer tinar oftast bort ett par dagar senare och det känns som att hela månaden är en enda lång ishalka.

Höstens färger är sedan länge borta och solen försvinner ungefär lika fort som den kom. Timmarna med dagsljus är få och det känns som att man lever i ett ständigt mörker.

Hur ska jag ta mig igenom november då?

Ja, jag har ju tagit mig genom november 34 gånger förut så det borde ju inte bli några problem det här året heller. Men för att komma ut på andra sidan månaden med lite energi så tänkte jag så här:

En dag i veckan tillsammans med soluppgången

Novembersolen är magisk. Både soluppgång och solnedgång kan vara hur färgsprakande och vacker som helst. Oftast är jag på jobbet under novembers ljusa timmar men jag tänker att det här året ska jag lyxa med sovmorgon en dag i veckan och möta solen på morgonen (tack chefen för flextid!).

Helgerna kommer att bli min räddning

Sen har vi ju faktiskt tre helgen kvar i november också. Dem vill jag ta vara på och spendera så mycket tid som möjlig utomhus. Jag tänker lördagslunch över elden och söndagskaffe på en stubbe i skogen ungefär.

Skulle inte vara helt fel med en lördagsmiddag utomhus heller men så har vi en skogsvägrande nästantonåring i huset just nu som skriker nej så fort det kommer på tal. Får väl se vilka mutor man kan trolla fram.

Stjärnhimlen & norrskenet

November kan också bjuda på stjärnklara kvällar och norrskenet gör besök då och då. Jag har hittat en plats där jag tänker att utsikten över himlens skådespel kan vara underbar. Dit tänker jag ta mig någon stjärnklar kväll och lurpassa på norrskenet!

Vad är dina känslor för november?

Vi går mot vinter. Det blev så tydligt när första snön föll igår. Jag är inte alls redo för vinter ännu. Känns som att jag har så mycket mer att plocka ut ur den här hösten. Känns som att hösten var alldeles för kort?

Blåbären mognade tidigt och jag hann inte plocka de liter jag tänkte plocka. Kantareller hann jag knappt söka och trattkantarellerna har ju just kommit fram känns det som? Nej, hösten får gärna stanna hela oktober så att man får tid att suga ut det allra sista innan vinterdvalan kommer!

Jag skulle vilja hinna testa lite höstfiske. Fiskeförbudet hävs i mitten av oktober i ”vår” älv. Och dricka kaffe på stubbar i skogen en helgmorgon har jag inte heller hunnit med? Eller i alla fall inte tillräckligt många gånger.

Och så var det de där tranbären som jag ska hinna plocka. Det börjar bli dags nu! Nej vintern får faktiskt lov att vänta lite, jag är inte redo än!

Den överdrivna sommartemperaturen har övergått i en kvav, klibbig och tungandad form. Några grader svalare men fortfarande ganska plågsam för mig.

Inomhus är ostädat. Spår efter barfotafötter som släpat med sig döda gräsrester. Spår efter att ingen hund längre bor i huset, dvs ingen äter längre upp det ätbara som hamnar på golvet och ingen i huset har lärt sig att man faktiskt måste plocka upp det man spiller nuförtiden. Spår efter att det faktiskt borde städas men vem har lust att städa när det är semester?

Jag söker skugga och en del av mig önskar att sommaren aldrig ska ta slut. Att den där lottovinsten kommer på lördag och att jag får fortsätta leva semester hela livet. Den andra delen av mig längtar efter det som kommer. Hösten, kylan och framtiden.

Det känns som att inget blir gjort dagar som dessa men jag försöker intala mig själv att det är det som är semester. Man måste inte göra. Måste inte hinna. Måste inte skynda.

Hej bloggen!

Dags för ett litet livstecken igen.  Två månader sedan sist och dagarna snurrar på precis som vanligt. Det har blivit vinter, vi har firat jul och snart är det nyår. Jag jobbar min nionde (?) månad på det ”nya” jobbet. Ett jobb som jag trivs riktigt bra på. Jag får lära mig massa nya saker och har kul tillsammans med kollegor. Idag får jag tillochmed jobba hemifrån. Fast just nu har jag tagit en jobbpaus, det behöver man ibland.

Ila, min älskade vapendragare, har blivit gammal och har inte längre så stor lust att följa med mig på några längre koppelpromenader. Andra bullar är det däremot om hon får chansen att springa lös i skogen.

Men den där skogen har det blivit lite mindre ofta av den senaste tiden.

Tänkte försöka mig på att skriva ihop en årskrönika innan året är över men den där tiden rullar så fort ibland så det kan ju hända att det hinner bli ett nytt år innan jag är ifatt.

Nu är däremot min jobbpaus slut och jag ska vara effektiv en stund.

På återseende!

Tänk att vi fick den regnigaste och gråaste av alla höstar just den här hösten. Solglimtarna har varit få och ändå snurrar vardagen på som vanligt.

Sen sist har jag hunnit med en resa med jobbet till Årrenjarka, en ensamresa med likasinnade till Saxnäs (som du kan läsa om här), jag har nästan hunnit städa ihop årets odlingar i trädgården och idag vintrade vi stugan i forsen.

Jag funderar just nu mycket på hur framtiden ska se ut, hur jag vill ha min fritid och vad jag ska göra av mitt företag. För på jobbet, där trivs jag som fisken i vattnet även om jag har lite småkallt på mitt kontor.

Jag har i alla fall lyckats plocka några svampar, och torkat dem, den här hösten. Man får vara glad för det lilla, snart kommer vintern igen.

Efter sex veckor som ny på jobbet med en vardag som bara har susat fram och energinivån har konstant legat på underskott kändes det så himla jobbigt att släpa sig iväg på en pubrunda med trevliga brudar igår. Jag var nära att backa ur och istället kasta mig i soffan som vanligt en lördagskväll i mitt nya liv. Men oj vad jag är glad att jag tog mig iväg. Även om jag är hur trött som helst idag och sömnkontot ligger på minus så är jag glad ända i själen.

Jag får några timmars ensamtid hemmavid på förmiddagen att sätta sprätt på och inspirationen kryper under skinnet. Dricker stora koppar kaffe och bara landar.

Den här helgen var precis vad jag behövde!