Friluftsliv, vardagsliv, trädgårdsliv och allt där emellan
På morsdag 2021 föddes Otis som flyttade till oss under sommaren. En Dansksvensk gårdshundsvalp med energi och bus i blick! Och så som så många andra valpar så är han sötast när han sover! ;)
Otis som snart är ett halvår gammal är mest tonårsdotterns hund men han hänger gärna med på äventyr med mig och Allis ändå!
Otis är en av Sallys valpar och han verkar bli en riktigt trevlig hund som är pigg på det mesta!
Det känns som att hon alltid funnits i vår familj den lilla byrackan trots att hon bara hängt med oss ett drygt år ännu. Hon är en trogen följeslagare som glatt hänger med på allt man hittar på. Alltid hack i häl och med svansen viftande av glädje.
Hon blir sur om man stänger dörren till toaletten innan hon hunnit slinka med in. Öppnar man inte dörren när hon gnäller utanför så lägger hon sig ned och väntar. Och hinner hon slinka med in så är hennes högsta nöje att titta på toalettrullen, om den möjligen skulle ta slut så att hon kan få den tomma toarullen… Kan inte fatta att hon varit så liten som på bilden nedan.
Att det är vinter och kallt ute bekommer henne inte, hon älskar att vara utomhus i alla väder, helst vill hon aldrig gå in! Och som väntat så älskar hon vatten. Under sommaren när vi spenderade mycket tid vid stugan i forsen så tog hon varje chans till bad i älven. Inte jättekul (för matten) alla gånger!
Allis är den bästa äventyrskompisen man kan önska sig och jag ser framemot att få ha henne vid min sida under alla kommande äventyr, stora som små!
Allis har hunnit bli nio månader och växer inte längre så mycket på höjden men fortfarande växer hon i vikt. Vi har hunnit med att vara till veterinären tre(!) gånger för att plocka ut pinnar ur munnen på denna pinnälskare.
Hon är full av energi och vill vara med på allt man gör. Är det ingen som vill leka med henne så har hon inga problem med att leka själv.
Fortfarande är hon en riktig knähund som trots sin storlek gärna ligger i knät. Tiden går så fort och jag kan inte fatta att hon nyss var så liten!
Igår blev Allis tolv veckor och har nu funnits i våran familj i en månad. Och att hon växer är det ingen som helst tvekan om.
Igår drack vi kaffe i skogen och Allis hängde så klart med. Hon är inte still så ofta så att fota henne kräver att fånga sekunden! Allis har börjat fatta grejen med vad som väntar när jag tar på mig Fjällrävenbyxorna och hon älskar att vara ute. Hon är fortfarande inte helt rumsren men förstår att när man går mot/sitter vid ytterdörren så blir man utsläppt och ibland är det ju bara himla kul att vara utomhus, även om man inte tänkte göra sina behov…
Det här med att sova om nätterna går bättre och bättre. Det gäller bara att hålla henne vaken om kvällen så att hon inte somnar så tidigt. Jag räknar med att jag snart får tillbaka min normala nattsömn, men vi är fortfarande inte i fas riktigt!
Dammsugaren är lite småläskig men om man skäller ut den ordentligt så verkar den mindre farlig. Alla nya människor betraktar Allis helst på håll och de sylvassa valptänderna har än-så-länge bara rivit sönder några klädesplagg. Vi får hoppas att det stannar där!
Att Allis vuxit innebär också att hennes ben har blivit lite längre, det är nu liiite lättare att ta sig genom blåbärsriset i skogen och nu när snön har kommit så kan man än så länge skutta på rätt bra.
Till slut kom äntligen dagen då vi fick hämta hem Allis. En åttaveckors Engelsk Springer Spaniel valp som letade sig rakt in i våra hjärtan direkt.
Så jag har tagit valpledigt från jobbet och är valpmamma på heltid i veckan. Hade glömt lite hur det är att ha valp. Det här med att man inte får sova hela nätterna till exempel. Ungefär exakt som att ha en bebis är det. Förutom att bebisar inte pinkar på dörrmattan. Som tur är så är valpar söta och behöver bara slänga en liten blick så är allt förlåtet!
Den där blicken (+ några koppar kaffe) förlåter att jag fick kliva upp fyra gånger i natt och kliva ut i minusgrader i bara underkläder för att det var dags att pinka igen.
Jag längtar tills dess att våra äventyr sträcker sig längre än tomtgränsen och jag ser framemot alla timmar i skogen vi ska ha tillsammans!
Livet rullar vidare även när man inte längre har någon hund. Men visst är saknaden fortfarande stor. Det har gått en och en halv månad sedan hon lämnade oss men varje morgon när jag kliver upp slänger jag fortfarande ett öga mot tv-soffan där hon oftast låg på tidiga mornar.
Jag saknar min polare som fick mig att ta mig ut i skogen ofta. Hon som alltid hängde med på alla äventyr, stora som små. Hon som stängde av öronen när hon inte hade lust att lyssna och som höll koll på gatan från köksbordet.
Vi har påbörjat letandet efter en ny fyrbent familjemedlem och jag skannar hundannonser och uppfödare flera gånger om dagen. Men de flesta valpar som är till salu är av någon konstig anledning hanar, och vi vill så klart helst ha en tik.
Försöker tänka att rätt hund för oss kommer att dyka upp till slut men alltså livet utan hund är sååå tråkigt och jag vill helst ha en hund NU! Ingen hund kommer så klart att kunna ersätta den man redan haft men jag ser framemot att skapa nya fina minnen med nästa hund också!
Efter ett halvårs paus blev det plötsligt dags för en uppdatering här. Det har nämligen varit en omtumlande vecka och jag känner att jag måste få skriva ord.
I måndags fick min fyrbenta livskamrat vandra vidare till Nangijala och hon lämnade ett enormt tomrum efter sig.
Efter nio år med Ila är livet plötsligt hundlöst. Inga tassar nedför trappen när skafferiet öppnas, inga bedjande blickar vid köksbordet och ingen som bokat min fåtölj i tv-rummet om kvällen. Saknaden är enorm och känslan är ovan.
Den 25:e maj blev hon nio år. Vi har sett att hennes hälsa stegvis blivit lite sämre allt eftersom, egentligen sedan snön försvann. På fredagen var hon dock sitt vanliga jag, om än lite trött. Lördagen ville hon helst inte röra på sig alls och under söndagen blev det värre. Jag bestämde mig för att det här slutet. Hon ska inte behöva lida eller ha ont.
Så hon fick somna in hos veterinären på måndagsmorgonen. Jag vet att det var rätt beslut men ändå var det så klart tungt. Nu slipper hon lida men vi blev kvar med det stora tomrummet.
För några veckor sedan när vi spenderade en helg på stugan i forsen fördrev jag min tid med att skåda fåglar. Flugsnapparparet hade fullt upp med att mata sina hungriga ungar i holken ovanför utemöblerna.
Det flögs skytteltrafik och jag blev tvungen att googla på hur mycket mygg som flugsnapparen fångar… Det visade sig vara en hel del så till nästa år måste vi nog spika upp fler holkar! ;)
Drillsnäppan(?), som håller låda i forsen med sitt läte dygnet runt, fastnade också i kameralinsen.
Medans jag satt där på trappan och tittade på flugsnapparna så hade sädesärlan en egen liten show på stigen utanför.
Det är såna här gånger jag önskar jag hade bättre objektiv till kameran och kanske en gnutta extra tålamod för att lyckas fånga alla de andra sorters fåglarna på bild också.
Det var en helt vanlig fredagsmorgon. Efter frukost tog jag på mig kläder för morgonpromenaden med hunden, den där vanliga morgonrutinen när vi följer Frida till skolan. Vi brukar börja klä på oss ytterkläderna och sedan kommer hunden ungefär tio sekunder efter att hon hör ljudet av att man tar i hennes koppel. Inte den här fredagen, inget ovanligt iochförsig ibland får man ropa på henne om hon känner för sovmorgon istället.
När hon till slut kom ned såg jag direkt att något inte var som det skulle, hon rörde sig väldigt onormalt. Sen vägrade hon morgonpromenaden, det spelade ingen roll åt vilket håll jag försökte gå, hon skulle inte med.
Det händer ibland att hon vägrar morgonpromenaden, om det regnar eller alldeles för tidigt på morgonen men så var inte fallet den här morgonen. Vi gick in igen, hennes bakdel hängde inte alls med, jag fick hjälpa henne. Hennes blick var tom och jag bäddade ned henne på ett fårskinn på golvet i köket.
Alla tankar man hinner tänka, vad är det som är fel? Har hon skadat sig på något? Har hon fått epilepsi? Vad gjorde vi igår och vad gör jag nu? Satte mig i telefonkö till veterinären, när jag väl kom fram tyckte telefonisten att jag skulle komma in med Ila men de hade inga akuttid kvar för dagen. Eftersom att det var fredag tyckte hon att jag skulle ringa Gammelstads djurklinik i Luleå. Jag fick en tid på eftermiddagen och gjorde mig redo för att åka dit. Med hjärtat i halsgropen. Ganska inställd på att jag mest troligt skulle bli tvungen att åka hem utan hund.
I väntrummet hos veterinären skakade Ila, jag kunde inte säga om det var av smärta eller av stress. Hon bad om att få sitta i mitt knä så jag lyfte upp henne. Sen satt jag där i 45 minuter med en tjugofemkilos hund i knät innan det äntligen blev vår tur. Veterinären klämde och kände på Ilas bakben och rygg, han ställde en massa frågor och jag försökte svara så gott jag kunde. Lite lugnande, några röntgenbilder och en ”dags att vakna spruta” sedan konstaterade veterinären att det är Ilas höfter som spökar. Att hon gått ett tag med dåliga höfter och tappat muskulaturen i ena sidan av bakdelen och till slut orkade hon inte hålla upp kroppen ordentligt längre.
Förstå lättnaden när man inser att man faktiskt kan ta med sig sin hund hem igen efter att man varit rätt så inställd på att det är sista gången vi ses. Men sedan skammen över att man inte lagt märke till att hon varit dålig under rätt så lång tid… Man känner sig ungefär som världens sämsta djurägare!
Nåväl, Ila får gå på smärtstillande en tid framöver för att öka chansen till att bygga upp musklerna i bakdelen igen. Sen får vi se hur det fungerar och hur vi går vidare. Redan dagen efter veterinärbesöket var hon sitt vanliga jag igen och hur pigg som helst! Jag hoppas att vi får några år till tillsammans i alla fall!
På gården hos mina föräldrar har två nordsvenska brukshästar betat nästan hela sommaren tillsammans med sina föl. Jag är så himla sugen på att skaffa häst igen och drömmer om en nordsvensk som kan dra plogen i mitt potatisland (som just nu i och för sig bara är två pallkragar, men i framtiden).
Min önskan om att köpa häst blev ju inte mindre stor när jag fick höra att det ena stoet tillsammans med hennes föl var till salu. Om jag hade haft tid och råd så hade jag aldrig tvekat på att köpa. Stallet hos mina föräldrar står tomt nu när hönsen är borta så stallplatsen hade ju inte varit något problem, det är bara det här med att ha tillräckligt med pengar…. och tid.
Well, jag får fortsätta drömma ett par år till. Nån gång i framtiden ska jag äga häst igen, om det blir en nordsvensk får vi väl se. Dottern som blivit hästbiten de senaste året (äntligen!) tycker vi ska skaffa islandshäst…
I veckan agerar jag dagmamma till Sally. Tänkte mig att det skulle bli en enkel match att ha hunden här under dagarna när jag ändå sitter vid datorn och jobbar. Vet inte om den här valpen är extra sällskapssjuk eller om jag helt enkelt inte minns hur det var. Jag kan tala om att det just nu är ungefär som att ha en bebis.
När valpen har somnat och jag försöker smyga till toaletten så är hon mig hack i hälen direkt. Hon gnäller om att få sitta i knät vilket inte går så länge jag sitter framför datorn. Hon vill leka med den stora hunden och gnäller för att få komma in i rummet där Ila gömt sig och dit jag stängt dörren. När Frida gick till skolan funderade hon i en kvart vart hennes lekkompis tog vägen.
Om hon inte kommer till ro snart igen så antar jag att jag kommer bli tvungen att hitta en arbetsställning där man kan sitta framför datorn med en hund i knät, annars lär jag få fakturera mamma för förlorad arbetstid! ;)
Den lilla valpen hos mina föräldrar växer och blir vildare och vildare. Jag ska inte sticka under stolen med att jag blir grymt sugen på att skaffa en valp till vår egen familj också. Det är så himla kul att få se dem växa upp och möjligheterna att forma valparna (lite i alla fall) för att passa ens livsstil är ju större ju yngre hunden är. Ila är ju gammal och förstörd så henne kan man inte längre lära något! ;)
Kameran hänger förstås med varje gång vi besöker mina föräldrar och Sally i grannbyn, det har blivit en hel del besök de senaste veckorna. Så här kommer ett gäng valpbilder från det senaste besöket.
Att se valpens personlighet växa fram och hur hon redan vet att med dottern kan hon leka och vara hur galen som helst medans hon får sig en knäpp på nosen om hon försöker busa med mig.
En kväll här om veckan hittade jag en lite fågelunge på gräsmattan. Jag antar att det var en liten stackars blåmes som hoppat ut ur boet lite för tidigt.
Tyvärr såg den inte ut att vara riktigt frisk. Om man tittar noga på bilderna så ser näbben rätt så deformerad ut, eller så är den bara inte fullt utvecklad (?). Efter att jag fotat fågelungen så lät jag den vara men höll utkik hela kvällen genom fönstret. Den satt kvar på marken och såg allmänt förvirrad ut hela kvällen. På morgonen var den borta, jag antar att naturen haft sin gång och den blev förmodligen mat åt någon annan.
Förbered er på att den här bloggen eventuell kommer att bli överöst med en massa valpbilder under de närmsta veckorna. Mina föräldrar hämtade igår hem deras nya familjemedlem, en åtta veckors Dansk-svensk gårdshundsvalp. Ungefär hur gullig som helst! Så när min sommarlovsfirande dotter vaknade i morse begav vi oss helt enkelt till mor och far…
Vi stannade tills dess att Sally somnade under soffan, men vi ska visst tillbaka i eftermiddag igen har dottern bestämt! :)
Under tre somrar har jag haft en hönsflock ute på villatomten (om vintern bor de i mina föräldrars stall). Den här sommaren velar jag dock om hur jag ska göra med min hönsflock… Kvar är nämligen bara tuppen Ture eftersom hans hönor fick flyga till hönshimlen i höstas. Att skaffa några hönor till Ture är väl inget större problem det är mer det här med ansvaret över att vara hönsägare som gör att jag velar.
Kommer jag att orka ta hand om en flock hönor i år? Och hur mycket tid kommer vi att spendera på stugan i forsen i sommar? Orkar jag åka hem varje dag för att ta hand om djuren hemma på gården?
Men samtidigt är det ju också himla mysigt att ha den lilla hönsflocken lös på gården när man är ute och påtar i trädgården. Eller att sitta och titta på deras idoga arbete med att hitta något ätbart på marken när man sitter med en kopp kaffe i handen om morgonen.
Att höra tuppens galande och att plocka ägg med den allra gulaste gulan ur redena varje morgon är också något jag kan tänka mig göra även denna sommar…
Jag fortsätter vela över hönsflockens vara eller icke vara den här sommaren kanske överväger ändå fördelarna nackdelarna?!
Jag har som sagt varit hönsskötare på mina föräldrars gård när de varit bortresta. Det går finfint och alla hönsen har överlevt. Eller förresten så har en stackare fallit bort faktiskt, men hon var sjuk sedan innan så det kan man inte skylla på mig! I stallet på gården har mamma tre olika grupper med höns. I den ena gruppen har jag placerat in Ture, min egna lilla tupp. Han var den enda som fick åka till vinterförvaringen i stallet efter en sommar på gården här hemma. De två hönorna jag haft under sommaren fick åka vidare till hönshimlen. Passade på att fota lite med mobilen när jag tittade till och matade hönsen häromkvällen.
Ture (längst till vänster i bilden ovan) är av rasen Mille Fleur och trivs finfint med de yviga hönsen han bor hos även om han är storleken mindre än alla. Vi får väl se hur livet ser ut när sommaren kommer, om jag skaffar nya höns och Ture får komma hem hit på gården igen, eller om han får stanna hos mina föräldrar. Det är ju inte helt utan jobb det här med att ha egna höns, även om de är lättskötta!
Den här kvällen när jag var hos hönsen var det så himla kallt att Ila inte alls ville vara ute på gården så hon fick följa med in i stallet. Det var nog lite jobbigt för hennes fågelhundsinstinkter att sitta där i hörnet och titta på fåglarna men hon skötte sig bra.
Den här hönan är lite speciell, hon sitter alltid på vattenkoppen i den före detta hästboxen och kikar ut över boxväggen. Hon heter Agda, det heter alla vita hönor i stallet som är ”vanliga värphöns”. Den här Agdan är också den som är mest ivrig att komma ut när man öppnar dörren, vill man inte ha alla hönsen lösa i stallet så är det henne man ska hålla koll på!
Hittade ett miniägg i ett värprede, litet som en störreaktig ärta ungefär! Annars så är det rätt så skralt med ägg just nu, men det hör till säsongen!
Vi har årets hittills kallaste dag här idag och kvicksilvret kryper ned mot minus 30 grader. Man gör inga onödiga besök utomhus en dag som denna helt enkelt. Men jag behövde till staden för att skriva en distanstenta så det var bara till att bita ihop, klä på sig ordentligt och hålla tummarna för att bilen inte skulle protestera alltför mycket!
På vägen hem stannade jag till hos mina föräldrar, de är bortresta så jag och lillebror tar hand om djuren på gården. Hönsen är mitt huvudansvar. Hönsen bor i stallet och är inte alls påverkade av kylan utanför. Temperaturen i stallet är runt noll grader men tydligen lämpligt kallt för att vattenledningen in till stallet ska ha frusit under natten. Ingen fara på taket, det går att hämta vatten inomhus, även om varmvattenledningarna i huset också har frusit. Det blir ett himla bök och en massa dubbelarbete. Som tur är flyttar det in några tillfälliga gäster i huset ikväll och jag hoppas att de lyckas få upp temperaturen i huset så att varmvattnet kommer igång!
Det kalla vädret ger så otroligt vackert landskap. Solen lyser illröd strax ovanför trädtopparna och när den sedan går ned färgas allt rosa. Bilderna nedan är från några andra kylslagna januaridagar, jag hade inte alls tid att fota idag!
Fördelen med att vara hönsskötare är att vi har gott om färska hemmagjorda ägg! :)
Ila kom till oss under sommaren 2009 när hon var 8 veckor gammal. Sedan dess har hon varit min ständiga följeslagare.
Hon är av rasen Gordonsetter och en stående fågelhund. Tanken var från början att vi skulle jaga tillsammans hon och jag, men jag har liksom inte kommit mig för att bli någon jägare ännu under de här sex åren vi har haft tillsammans.
Det är tack vare Ila som jag tar mig ut i skogen ofta och jag har nog även henne att tacka för mycket när det kommer till att motionera!
Sedan sommaren 2014 har Ila en hel del problem med sina klor under perioder men just nu är det inget som hon mår dåligt av. På instagram har hon fått en egen hashtag under #Ilabilder
