Jag skulle vilja säga att igår var vårvinterns sista dag. Vi tog årets sista promenad på isen. Det var svanar i varje hörn och vid alla islösa delar av träsket. Tranorna traskade vid skogskanten och storspoven lättade med sitt härliga ljud när vi kom gående. Ett gäng gäss delade vattenhål med några svanar och även om solen lös med sin frånvaro så var luften inte kall.
I natt har det varit varmgrader och man märker hur snön smälter i en rasande fart. Det som igår var packad snö man lätt kunde gå på är i dag ett slaskigt lager blötsnö som inte längre bär.
Och nu kan det lika gärna gå fort. Jag vill ha barmark och gräsmatta, knoppande träd och spirande grönska. Det här mellanläget innan växtligheten tar fart är mest bara grått och blött. Men så är det också det som gör skillnaden kan jag tänka, man får längta lite efter allt det som komma skall. Spana efter knoppande löv och växande barmarksfläckar.
Från den här tiden och ungefär en månad framåt älskar jag att se hur naturen vaknar till liv. Och snart har skogsbilvägarna tinat fram så att vi kan färdas i skogen och spana efter vårrusiga djur.
