HojnaSandra

Under 2019 var jag sjukskriven en period med fruktansvärd huvudvärk. Läkaren kunde inte inte hitta något fel på mig och inte heller hälsocentralens sjukgymnast. Det var inte förrän jag gick till en annan sjukgymnast som jag äntligen fick veta orsaken till min huvudvärk. En svag nacke, svaga skuldror och en väldigt svag rygg skulle få sig rehab. Gick hos sjukgymnasten i nästan ett halvår och gjorde mina övningar flitigt. Under hösten såg allt bra ut och jag kunde avsluta sjukgymnastbesöken med löfte om att jag skulle fortsätta göra övningar regelbundet.

Tror ni att jag har gjort mina övningar efter den där sista gången hos sjukgymnasten? Nä, precis. Inte en enda gång. Tror ni att jag är tillbaka på ruta ett snart? Jo, det tror jag med! Som tur är har jag nu verktygen för att ta mig uppåt igen. Det är bara disciplinen som behöver slipas. Drömmålet är att kunna börja löpträna när barmarkssäsongen är här.

I flera år har jag längtat efter att vara ”en sån som springer”, jag har varit ganska nära att vara där ett par gånger men något obetydligt kom i vägen och disciplinen försvann.

Till nyår satte jag mitt mål om en rörligare vardag och regler för hur jag ska nå dit. Jag börjar med promenader, ska försöka få det till en vardagsrutin som tillslut blir så självklar att den inte känns jobbig. Och så mutar jag mig själv så klart med olika materiella belöningar efter varje avklarat mål!

Mål ett var att promenera totalt 5 km per dag under hela januari. Jag använder aktivitetsklockan som facit och den räknar total rörelse per dag. Ett lågt satt mål som ändå ”tvingar” mig ut för en kortare promenad de flesta dagarna. Och jag klarade mitt mål! I snitt promenerade jag 5,9 kilometer per dag under januari, siffran för månaden innan var 3,1.

Nästa mål är att under februari promenera minst 5 km per dag + att jag ska köra mina rehabövningar minst 3 ggr/vecka. Promenaderna känns inte längre som ett problem men de där rehabövningarna har jag lite svårt för att få till än så länge.

Målet för mars är inte satt ännu. Vi får se hur känslan är när jag kommer dit. Jag klurar just nu på vad mutan för februari ska bli. Mutan för januari var ett par dubbade promenad-/löparskor som jag hoppas snart står på min skohylla. Jag hade behövt dessa under alla halkiga promenader i januari…

Tjolahoppsan så klev vi in i ett nytt årtionde och allt. Skönt att lämna ett halvdassigt år bakom sig och kliva in i 2020. Jag har såklart stora planer för det nya året som redan är tjugofem dagar gammalt.

Jag planerar för att det nya året ska innehålla mindre magkatarr, färre sjukdagar och mer energi. Det är i år som jag inte bara skriver att-göra-listor utan även lyckas bocka av punkterna på dem. Genom att skifta fokus från drömma och planera till att lösa och genomföra! (haha, vi får väl se hur det går med det…)

Jag kommer givetivs fortsätta drömma och planera en hel del om jag känner mig själv rätt men det är just det är genomförandet som det ska bli bättring på. Jag har tjuvstartat lite, men mer om det tar vi någon annan gång!

Vi har klivit in i november och jag sitter här med precis samma känsla som för ett år sedan. November känns mörk lång och tung. Jag har min tröttaste period på hela året och jag vill mest bara sova hela tiden.

Vi piggar upp månaden med kaffe i skogen om helgerna och jag försöker fånga lite dagsljus när det går om veckorna. En ljusglimt dock är att vi har fått snö, precis som i fjol, men den här gången har den inte töat bort. Och kylan verkar hålla i sig så vi får förhoppningsvis behålla det vita täcket.

Den här tiden på året är jag också full av idéer och är inspirerad att testa och göra en massa olika saker. Men tröttheten lamslår mig en aning och jag orkar inte ta mig för att göra något. Som tur är vet jag av tidigare erfarenhet att det är en övergående period och att jag faktiskt kan göra något åt det.

Well, nu har jag ju fått gnälla av mig en stund så nu kan jag ju återgå till att slappa under filten i soffan resten av kvällen! ;) På återhörande!

De första snöflingorna föll hos oss här om dagen. Än är hösten kvar men vintern smyger närmare för var dag.

Jag har sedan sensommaren (eller ja, egentligen redan under sommaren) samlat svamp, bär och andra ätbara växter. Mer än förra året men ändå känner jag mig inte riktigt klar. Än går det att plocka trattkantareller och tranbär vill jag också hinna med.

Jag har vintrat trädgården som givit mig större skörd än vad jag hade kunnat be om med tanke på hur lite kärlek mina odlingar fått det här året. Förbereder trädgården för en ny säsong och hoppas att jag kan ge den mer tid nästa år igen.

När höstmörkret smyger på så blir tiden utomhus mindre, jag får också större lust att blogga igen. Samma visa varje år, vi får väl se hur det blir med det den här gången!

Det känns som att vi håller på att lämna vårvintern bakom oss och våren står för dörren. Snön smälter som smör i solsken och kvällarna är ljusa.

I morse hörde jag ett välbekant ljud som fick hjärtat att slå glädjevolter. Storspovens drillande är ett säkert tecken på att våren är här!

Jag ser framemot allt som komma skall. Knoppar på träden, porlande bäckar och grodägg i varje vattenhål.

Det har varit en lång, mörk och kall vinter men det känns som att det äntligen finns hopp om liv!

Jag hoppas att februari ska bjuda på mildare temperaturer och solsken på kinden. Jag behöver komma ut och få andas den friska luften djupt ned i lungorna!

Under de senaste två månaderna har olika sorters förkylningar avlöst varandra känns det som. Jag hoppas att det enda som behövs för att ändra på det är lite tid utomhus…

Allis har hunnit bli 6 månader och kylan och mörkret verkar inte beröra henne alls. Hon kan skutta runt på gården hur länge som helst trots att temperaturen kryper ned mot minus trettio grader. Igår besökte vi veterinären för att plocka ut en liten pinne som fastnat i hennes gom. Läskigt men allt gick bra till slut! :)