Etikett: Ila

Livet rullar vidare även när man inte längre har någon hund. Men visst är saknaden fortfarande stor. Det har gått en och en halv månad sedan hon lämnade oss men varje morgon när jag kliver upp slänger jag fortfarande ett öga mot tv-soffan där hon oftast låg på tidiga mornar.

Jag saknar min polare som fick mig att ta mig ut i skogen ofta. Hon som alltid hängde med på alla äventyr, stora som små. Hon som stängde av öronen när hon inte hade lust att lyssna och som höll koll på gatan från köksbordet.

Vi har påbörjat letandet efter en ny fyrbent familjemedlem och jag skannar hundannonser och uppfödare flera gånger om dagen. Men de flesta valpar som är till salu är av någon konstig anledning hanar, och vi vill så klart helst ha en tik.

Försöker tänka att rätt hund för oss kommer att dyka upp till slut men alltså livet utan hund är sååå tråkigt och jag vill helst ha en hund NU! Ingen hund kommer så klart att kunna ersätta den man redan haft men jag ser framemot att skapa nya fina minnen med nästa hund också!

Efter ett halvårs paus blev det plötsligt dags för en uppdatering här. Det har nämligen varit en omtumlande vecka och jag känner att jag måste få skriva ord.

I måndags fick min fyrbenta livskamrat vandra vidare till Nangijala och hon lämnade ett enormt tomrum efter sig.

Efter nio år med Ila är livet plötsligt hundlöst. Inga tassar nedför trappen när skafferiet öppnas, inga bedjande blickar vid köksbordet och ingen som bokat min fåtölj i tv-rummet om kvällen. Saknaden är enorm och känslan är ovan.

Den 25:e maj blev hon nio år. Vi har sett att hennes hälsa stegvis blivit lite sämre allt eftersom, egentligen sedan snön försvann. På fredagen var hon dock sitt vanliga jag, om än lite trött. Lördagen ville hon helst inte röra på sig alls och under söndagen blev det värre. Jag bestämde mig för att det här slutet. Hon ska inte behöva lida eller ha ont.

Så hon fick somna in hos veterinären på måndagsmorgonen. Jag vet att det var rätt beslut men ändå var det så klart tungt. Nu slipper hon lida men vi blev kvar med det stora tomrummet.

Det var en helt vanlig fredagsmorgon. Efter frukost tog jag på mig kläder för morgonpromenaden med hunden, den där vanliga morgonrutinen när vi följer Frida till skolan. Vi brukar börja klä på oss ytterkläderna och sedan kommer hunden ungefär tio sekunder efter att hon hör ljudet av att man tar i hennes koppel. Inte den här fredagen, inget ovanligt iochförsig ibland får man ropa på henne om hon känner för sovmorgon istället.

När hon till slut kom ned såg jag direkt att något inte var som det skulle, hon rörde sig väldigt onormalt. Sen vägrade hon morgonpromenaden, det spelade ingen roll åt vilket håll jag försökte gå, hon skulle inte med.
Det händer ibland att hon vägrar morgonpromenaden, om det regnar eller alldeles för tidigt på morgonen men så var inte fallet den här morgonen. Vi gick in igen, hennes bakdel hängde inte alls med, jag fick hjälpa henne. Hennes blick var tom och jag bäddade ned henne på ett fårskinn på golvet i köket.

Alla tankar man hinner tänka, vad är det som är fel? Har hon skadat sig på något? Har hon fått epilepsi? Vad gjorde vi igår och vad gör jag nu? Satte mig i telefonkö till veterinären, när jag väl kom fram tyckte telefonisten att jag skulle komma in med Ila men de hade inga akuttid kvar för dagen. Eftersom att det var fredag tyckte hon att jag skulle ringa Gammelstads djurklinik i Luleå. Jag fick en tid på eftermiddagen och gjorde mig redo för att åka dit. Med hjärtat i halsgropen. Ganska inställd på att jag mest troligt skulle bli tvungen att åka hem utan hund.

I väntrummet hos veterinären skakade Ila, jag kunde inte säga om det var av smärta eller av stress. Hon bad om att få sitta i mitt knä så jag lyfte upp henne. Sen satt jag där i 45 minuter med en tjugofemkilos hund i knät innan det äntligen blev vår tur. Veterinären klämde och kände på Ilas bakben och rygg, han ställde en massa frågor och jag försökte svara så gott jag kunde. Lite lugnande, några röntgenbilder och en ”dags att vakna spruta” sedan konstaterade veterinären att det är Ilas höfter som spökar. Att hon gått ett tag med dåliga höfter och tappat muskulaturen i ena sidan av bakdelen och till slut orkade hon inte hålla upp kroppen ordentligt längre.

Förstå lättnaden när man inser att man faktiskt kan ta med sig sin hund hem igen efter att man varit rätt så inställd på att det är sista gången vi ses. Men sedan skammen över att man inte lagt märke till att hon varit dålig under rätt så lång tid… Man känner sig ungefär som världens sämsta djurägare!

Nåväl, Ila får gå på smärtstillande en tid framöver för att öka chansen till att bygga upp musklerna i bakdelen igen. Sen får vi se hur det fungerar och hur vi går vidare. Redan dagen efter veterinärbesöket var hon sitt vanliga jag igen och hur pigg som helst! Jag hoppas att vi får några år till tillsammans i alla fall!