Etikett: Naturbilder

Under hela veckan som gått har jag längtat ut i skogen. Dricka kaffe på en stubbe och bara ströva runt och fota en stund. Redan på lördagen bestämde jag mig för att ta turskidorna och åka längs efter en skogsbilväg för att se om jag kunde hitta några spår efter den hund som försvann för en hundägare från byn tidigare under veckan.

Termometern visade minus sjutton grader och det skulle bli kallare under dagen. Under natten hade dessutom en dryg decimeter nysnö fallit. Jag insåg ganska fort att min skidtur inte skulle bli någon skön ”söndagspromenad”. Sambon fick skjutsa mig till den första oplogade vägen, och jag blev avsläppt lite tidigare än planerat för att undvika att köra fast med bilen. Jag satte hunden i dragselen och spände på mig mina turskidor som är lite bredare än de vanliga längdskidorna och ”går bättre i djupsnö”. Inget glid under skidorna, jag var blöt i svett redan efter fem minuter. Funderade på att vända, för det var lite antingen eller. Om jag fortsatte skulle jag bli tvungen att åka hela vägen utan möjlighet att avbryta och bli ”upphämtad”. Tyckte mig känna att glidet under den ena skidan, som tidigare var helt stum, blev något bättre. Bestämde mig för att fortsätta, det var ju bara en mils åkning som låg framför mig, jag borde klara det.

Ila frös redan, inte så jättefarligt, men varje gång vi stannade till såg jag tendenser till att det kanske var lite för kallt för hunden. Jag funderade åter igen på att vända om men jag vet att hon klarar det och så länge vi är i rörelse och det är ingen fara så vi åkte vidare.

Vi lämnade vägen som varit plogad dagen innan och åkte in på en oplogad skogsbilväg. Visserligen hade någon kört skoter där så det fanns ett hårdare underlag någonstans under den lösa nysnön. Jag svettades rejält och allt jag hörde var min andning och skidornas gnisslande mot den kalla snön. Stannade till för att fota en vacker sol som visade sig bakom min högra axel. Lite för kallt för att ta av sig handskarna, ställer in kameran på ”auto” och inser att det inte lär bli några vackra och välkomponerade bilder längs vägen, det är alldeles för kallt.

Vi kämpar vidare, Ila är pigg och lunkar på i ett bra tempo framför mig. På ett hygge får jag fundera vart vägen tog vägen, den hårda vinden tillsammans med nysnön under natten har sopat undan alla spår. Tar sikte där jag tror att vägen borde gå men sist jag passerade här var det en skog och inte ett kalhygge. Tack vare ett par högar med fällda träd lyckas jag hitta var vägen fortsätter in i skogen och vi trampar på. En nedförsbacke, noll glid, jag får staka precis lika mycket som i uppförsbacken.

När vi kommit ungefär halvvägs stannar vi till vid en jaktstuga. Ila får komma ur dragselen en stund och hittar en hög med renskit att kalasa på. Jag häller upp lite kaffe och vi delar på en smörgås. Det blir ingen lång rast, jag känner kylan komma krypande och inser att det är kallt. Lyckligtvis har jag klätt mig bra så jag känner inte alls av kylan när vi åker vidare. Ila däremot börjar bli något påverkad. Vi är halvvägs, mobiltelefonen har lagt av, det är drygt fem kilometer kvar till närmsta plogade väg så vi har inget alternativ.

Det kommer en längre nedförsbacke och vi får upp farten något, jag peppar Ila och hon viftar glatt på svansen. I slutet av backen stannar vi till och jag försöker fota de underbara vinterlandskapet. Det är knäppt tyst. Batteriet i kameran laddar ur och vi åker vidare. En ren hoppar ut på vägen framför oss, nu får Ila väldigt bråttom, jag försöker dra nytta av hennes kämpande för att öka farten men skidorna glider verkligen inte. Efter hundra meter skuttar renen vidare in i skogen och vi tappar draghjälpen. Sista kilometern har någon kört skoter på vägen och skidorna glider äntligen liiiite bättre. Jag bestämmer mig för att försöka få igång mobiltelefonen när vi kommer till den plogade vägen och ringa efter bilskjuts sista biten hem. När vi äntligen når vägen lyckas jag värma telefonen och får igång den. Tar av mig skidorna och stapplar på stumma ben till platsen där vi blir upphämtade.

Det blev inte riktigt den skidtur jag hade förväntat mig men när man tänker bort hur jobbigt det faktiskt var så var det en helt fantastisk två timmars stund i skogen. Ila var briljant i selen även fast det gick tungt för henne, vinterlandskapet var otroligt vackert och vi fick oss ett bra träningspass inför en eventuell fjälltur på skidor till våren.